Sorgen som uppstod
Sorgen som uppstod när jag insåg att jag ska till arbetsförmedlingen imorgon.
Påtala om klaga som i mitt förra inlägg.
Fyfan vad jag hatar dem! Jag önska att jag inte la så mycket energi på att hata dem, men det gör jag.
Jag är trött på att vara trasdocka och kastas runt, trött på att dom aldrig tar ansvar men vi ska minsann meddela allt, vad händer härnäst ska jag meddela hur stora tollarna var jag sket ut i morse.
Saker och ting blir faktiskt bättre i vårt samhälle, men inte miljö, jobb möjligheter, och arbetsförmedlingen.
Numera ligger jag så lågt på arbetslöshet kedjan att jag söker jobb på Burger King och snart går in i fas tre på AF. Men det ska inte hända. Har jag inte ett jobb innan det händer så skriver jag ut mig. För jag tänker minsann inte sitta och räkna bananer hela dagarna och inte få pengar för det mer än de jag får nu. Det är bara sjukt. När man går in i den fasen så hamnar men tydligen på något sämre än samhall, dvs arbeta utan lön och ändå förväntas söka lika mycket jobb som innan. Iofs hade väl det fått en att söka mer än någonsin, men ändå. Förra månaden sökte jag 28 jobb, varav 10 var annonser resten intresse. När man inte får så mycket som ett mejl på hur det går så blir man ganska körd i huvudet av skiten.
Jaja, sova nu då sen dra till det äckliga stället imorgon!
Peace out. 
