Jenni Davidssons blogg

Men jag har haft extremt många i-lands motgångar detta året. 

Allting började med Nyår, det var fantastiskt mysigt och jag värderar högt hyr mysigt det var att spela retrospel i en sackosäck i min gillestugan med Cassandra. 

Men någonstans efter 00, kände jag en dipp, jag kände mig inte helt nöjd med hur natten blev. 

Den 22a Januari var min sista dag på Biltema, jag var stolt över att jag hade orkat ett år på ett och samma ställe. Men oerhört glad över att komma därifrån. Jag skulle varit mer försiktig med vad jag önskade. Jag tänkte att det nog inte tar lång tid innan jag får jobb, med tanke på att jag sökte ca 20 jobb i månaden också. Tills jag fick ett fick jag klara mig på ca 7000 i månaden från A-kassan trodde jag. 

Det visade sig att, trots överklagan, så var jag inte berättigad A-kassa för att jag fattades FYRA timmars arbete. 

Jag blev otroligt ledsen, men accepterade situationen, tänkte att jag har min sista lön från Biltema som jag fick i samma veva som beskedet från A-kassan. Efter överklagan tänkte jag att borde få utvecklingsersättning för de dagar som redan hade gått också eftersom jag varit inskriven två månader. 

Men jag behövde vara inskriven i 90 dagar innan jag fick pengar. Efter blod svett och tårar så dränkte jag sorgerna i alkohol. Jag drog ut och dansade, men det ledde till att jag fick göra mitt första besök på akuten, mitt knä vek sig vid tre tillfällen på två timmar, tillslut kunde jag inte gå längre. Som tur var hade jag två vänner med, varav en var helt underbar mot mig! 

Jag blev sängliggande i en vecka förutom när jag hoppade på kryckor. Jag till och med hoppade runt och lämnade CV på kryckor, hade inte gått utan en annan väns hjälp dock. 

Knäet läkte delvis, men jag började få problem med magen, som sen plötsligt försvann. Vid den här tidpunkten var jag så fattig att jag ville undvika läkarbesök egentligen, men fick göra två på samma vecka, självklart utan resultat.

Den 7e Maj tror jag, fick jag reda på att min låtsasfarmor låg på sjukhuset, men hon hade klarat allt innan, riktig kruttata.  

I tidslinjen är vi nu ca en och en halv månad efter att mitt knä vek sig första gången och då vek det sig igen. Jag skulle springa över ett övergångsställe, som tur var hade jag min mamma där som fick trösta mig när jag brast ut i gråt. 

Den 16e Maj fick jag reda på att min låtsasfarmor gått bort. Den sista äldre jag kände på det viset, som varit där i 24 år av mitt liv och som varit det närmsta till farmor jag kunde komma. Då min farmor dog många år innan jag föddes. 

Men turen vände sen trodde jag, jag ett jobberbjudande på ett oväntat ställe, bara två dagar men alla pengar var ju välkomna. Det visade sig att jag skulle få ångra detta också, för de betedde sig inte snällt mot mig alls. Jag ställde upp, men inte dem. Speciellt inte en av de anställda, näst in till handlingsförlamad skulle jag vilja påstå. 

Nu står jag här och har en läkartid för knäet på torsdag. En begravning på fredag. Och en så kallad "Lön" på 126 kr på mitt konto som jag ber till alla makter inte är allt jag fick från företaget jag jobbade för. 

Som tur är har jag min familj och mina vänner. 

2016 var bästa året i mitt liv. 2017 är hittills det sämsta. Alla säger att det vänder och precis när jag börjar tro det också så blir det värre. Jag är bara så himla stolt över mig själv att jag inte blivit deprimerad, gått in i väggen eller gett upp. Jag förstår inte vart all min styrka alltid kommer ifrån, jag är rädd att jag kanske omedvetet begraver allt och att det bubblar upp en vacker dag. Ena dagen kan jag vara förtvivlad över något som hänt, nästa dag accepterar jag det och försöker gå vidare.