Nostalgi
Igår skulle jag hem till min faster och fixa mitt hår. Denna gång bestämde jag mig för att gå dit för första gången på två-tre år. Det var så himla skönt att bara gå för det första, istället för bilen, nog för att jag vet om det, men det kom lite ändå som en uppenbarelse "det finns en värld utanför vägarna bilen tar sig fram på".
Det var så häftigt att se allt igen, cykelvägarna som jag brukade ta mig fram på, stigarna vi hade trampat upp genom åren fanns kvar, allén av träd som jag hade glömt bort var kvar, lekplatsen där vi brukade leka för att i tonåren sen hänga på. Jag passerade altanen där jag satt för tio år sedan en kväll med två killar och kollade på meteoritregn. Jag passerade ladan, som vi hittade på kusliga historer om.
Sen gick jag i ett främmande landskap, bredvid lekplatsen(som låg i utkanten utav samhället). Detta landskap bestod tidigare utav en stor åker, som numera bestod den utav nybygge, nya hus, konstgjorda sjöar och nya gångar. Men det är okej, för att andra barn kommer att skapa minnen där och en vacker dag kommer de kanske att uppleva nostalgin.
Nostalgi är bland det bästa och sorgligaste känslan jag vet, för i ett kort ögonblick är du där igen, men sen slungas du tillbaka. Det häftiga är dock att man vet inte vad som kommer att sätta prägel på sitt liv, vad som blir minnesvärt och vad som göms i glömska och om det såfall hittar tillbaka i minnet igen.
